I högform

Helt otroligt nog har jag varit i högform idag. Hurra! Det känns så himla skönt att få komma in i arbetet ordentligt igen, det var så väldigt länge sedan nu.

Jag måste nog summera dagen lite, jag är helt förundrad över vad som hände. Hur var detta möjligt? Jag kom hit till jobbet straxt före 10 och sedan har jag jobbat koncentrerat nästan hela tiden. Under lunchen läste jag artiklar, så det räknas knappt som paus. På eftermiddagen blev jag lite trött, men då gick jag och satte mig i massagefåtöljen och det gav ny energi. Jag har knappt ens varit sugen på att fly och inte på att äta middag heller. Mycket märkligt. Kanske har jag blivit dopad på något omärkligt sätt? Hur som hlst är jag väldigt nöjd!

Det enda jobbiga idag var en stark längtad efter lilla gos på eftrmiddagen. Jag funderade verkligen på om jag skulle åka hem så att jag han mysa lite med honom innan läggningen vid 19. Men efter ett samtal med en kollega, som tidigare själv disputerat, och sedan ett samtal med maken där båda sa samma sak -"har man flow så är det bäst att utnyttja det", så ändrade jag mig. Jag kan ju vara med sonen när jag tappar flytet nästa gång, det är bara att åka hem då. Dessutom är han ju med sin pappa och lider ingen nöd direkt. Snarare tvärtom, de lät väldigt upplivade och lyssnade på musik för fullt när jag ringde.

Nu ska jag åka hem och smyga in och förhoppningsvis få njuta några minuter av synen av sonen sovandes fridfullt i sängen. Det skulle vara en bra avslutning på en riktigt bra dag.

Bättre och bättre

Bättre och bättre dag för dag, så verkar det vara hittills. I går hittade jag fokus och kunde dessutom bibehålla det riktigt länge. Själva producerandet hängde dock inte riktigt med i samma takt, men det tar tid att leta artiklar och läsa dem och jag påminner mig själv om att sådant också måste få ta tid.

Jag lämnade idag en väldigt mammig liten kille som ville att mamma skulle sitta i soffan hela morgonen. Han upprepade sitt mantra "mamma nanna häj" (=mamma läsa den här [boken]) och hämtade bok efter bok. Det är väldig svårt att resa sig och ta sig i väg från sådana mysiga stunder. Pappa underlättade det hela genom att föreslå en tur till pulkabacken och mamman passade på att komma iväg till jobbet. En mysig start på dagen borde innebära stora möjligheter för flitigt arbete denna dag.

Nytt försök

Igår fanns alla tänkbara förutsättningar för att komma igång. Jag hade ju ordnat med allt praktiskt och tyckte att motivationen för ovanlighets skull stod på topp. Dessutom var humöret riktigt bra. Men så lyckades jag ändå inte med att komma in i materialet och den gamla vanliga flyktmekanismen slog till. Det bidde inget arbete, det bidde en blogg istället. Det är ju inte så tokigt i och för sig, men det var ju inte därför jag åkte till jobbet och satt där i många timmar.

På hemvägen från jobbet, vid elvatiden på kvällen, knäppte jag på radion och lyssnade en liten liten stund på ett program om en kvinna som hade drabbats av cancer. Hon hade en så fantastisk syn på livet där hon beskrev kärleken till sitt barn och till sitt vardagsliv, men jag klarade bara att lyssna på det en liten stund. Det var för starkt. Mina tankar gick automatiskt till hur jag skulle känna om jag nu fick veta att jag inte hade lång tid kvar att leva, skulle jag då tycka att jag hade kastat bort en del av mitt liv på denna avhandling? Inte på avhandling i sig tror jag, utan på grund av all tid och energi jag lagt på den utan att det blir något resultat. Det var nog det jag kom fram till.

När jag kom hem och maken frågade hur det hade gått med arbetandet så brast det. Det är inte ofta jag gråter, men i går kändes det alldeles för eländigt, jag skulle ju inte slösa bort min dyrbara tid på att inte få något gjort. Jag vill inte leva ett liv där all tid går till att jobba och allt annat blir försummat. Särskilt inte när jag inte lyckas prestera under den tid jag är på arbetet, då kunde jag ju hellre ha varit hemma och gjort något av alla de projekt jag vill göra.

Maken var så peppande och vi pratade länge om ambitionsnivå och krav på sig själv och om att arbeta när man är dränerad på energi redan från början. Vi pratade om skillnaden att doktorera när man har småbarn och jag var även inne på skillnaden mellan män och kvinnor. Åtminstone är det skillnad att ha en partner som själv gör karriär för fullt och som älskar sitt arbete mot att ha en partner som är hemma och sköter stor del av markservice och allt annat. Det kändes ändå bra att lite känslor fick komma ut, men det hjälper ju inte arbetet framåt direkt. Inte att sitta här och skriva en blogg heller, men nu så ska jag kämpa för att denna dags arbete ska leda till resultat.

Fokus var är du?

Kanske är jag på rätt väg nu, motivationen finns där och jag sitter faktiskt här på jobbet och har radat upp alla artiklar och texter på skrivbordet. Jag har fixat viktiga runtomkringsaker som ätit nyttig middag, fikat med gott kaffe och tänt min fina lampa medtagen hemifrån för att öka stämningen på jobbet. Dessutom har jag kommit på att jag nog trivs bättre att jobba med lite musik på i bakgrunden, helst radio, för då känns det som att jag har lite sällskap här. I alla fall nu när det är så tyst och tomt på kvällen och i mellandagarna.

Vad är det då som saknas för att jag ska kunna gräva mer mig i arbetet och komma igång med producerandet och skrivandet? Det har egentligen varit den stora frågan länge och jag har hela tiden skyllt på annat, jag är för trött, jag blir för störd av all undervisning eller jag måste hela tiden jobba mot klockan för att passa tider att hämta på dagis. Ytterligare bortförklaringar är att jag har behövt ha täta kontakter med hantverkare och koll på alla leveranser och produkter till vårt hus som har totalrenoverats under sommaren och hösten för att inte tala om alla turer till oilka byggvaruhus och kakelbutiker mm. Men nu finns det nog just inte mycket kvar att bortförklara min bristande arbetsflit med. Flykt är nog det som bäst beskriver min strategi hittills. Sorgligt men sant. Nu finns det inte tid för det mer.

Vad betyder då detta? Kanske är det så lätt som att bara sätta igång? Att se koncentration och fokus som något som behöver tränas upp precis som kondition istället för att tro att det är något som bara ska komma till mig. Nu väljer jag den vägen. Från och med idag är det hård träning som gäller för mig.

Mitt första inlägg

Jag tror minsann att jag har skaffat mig en blogg. Min tanke med det var att hjälpa mig själv att få klart min avhandling. Jag hittade en blogg av en kvinna som bloggade just om sitt skrivande och jag var tvungen att lusläsa den för att se hur hon tänkte. Och som jag kände igen mig i många tankar. Kanske kan det hjälpa att få ner alla berg-och dal-banetankar på pränt, kanske lite i alla fall. Varje liten liten hjälp på traven är värd mycket i detta läge. När det känns som att man sitter fast i en rävsax och inte kommer någon vart.

Nu ska jag göra en agenda för morgondagens arbete och jag tror att det är lika bra att jag gör den för de närmsta två julveckornas arbete.

Innan jag gör det ska jag bara påminna mig själv om att jag inte sak sitta på jobbet när jag inte är produktiv, för det stjäl min "älskade-son-tid". Min son är precis 2 år och jag har lovat mig själv att inte stjäla min tid med honom. Eller en liten modifiering, jag ska bara stjäla den litegrann över en kort tidsperiod för att sedan kunna disponera min tid med honom som jag själv vill.