Igår fanns alla tänkbara förutsättningar för att komma igång. Jag hade ju ordnat med allt praktiskt och tyckte att motivationen för ovanlighets skull stod på topp. Dessutom var humöret riktigt bra. Men så lyckades jag ändå inte med att komma in i materialet och den gamla vanliga flyktmekanismen slog till. Det bidde inget arbete, det bidde en blogg istället. Det är ju inte så tokigt i och för sig, men det var ju inte därför jag åkte till jobbet och satt där i många timmar.
På hemvägen från jobbet, vid elvatiden på kvällen, knäppte jag på radion och lyssnade en liten liten stund på ett program om en kvinna som hade drabbats av cancer. Hon hade en så fantastisk syn på livet där hon beskrev kärleken till sitt barn och till sitt vardagsliv, men jag klarade bara att lyssna på det en liten stund. Det var för starkt. Mina tankar gick automatiskt till hur jag skulle känna om jag nu fick veta att jag inte hade lång tid kvar att leva, skulle jag då tycka att jag hade kastat bort en del av mitt liv på denna avhandling? Inte på avhandling i sig tror jag, utan på grund av all tid och energi jag lagt på den utan att det blir något resultat. Det var nog det jag kom fram till.
När jag kom hem och maken frågade hur det hade gått med arbetandet så brast det. Det är inte ofta jag gråter, men i går kändes det alldeles för eländigt, jag skulle ju inte slösa bort min dyrbara tid på att inte få något gjort. Jag vill inte leva ett liv där all tid går till att jobba och allt annat blir försummat. Särskilt inte när jag inte lyckas prestera under den tid jag är på arbetet, då kunde jag ju hellre ha varit hemma och gjort något av alla de projekt jag vill göra.
Maken var så peppande och vi pratade länge om ambitionsnivå och krav på sig själv och om att arbeta när man är dränerad på energi redan från början. Vi pratade om skillnaden att doktorera när man har småbarn och jag var även inne på skillnaden mellan män och kvinnor. Åtminstone är det skillnad att ha en partner som själv gör karriär för fullt och som älskar sitt arbete mot att ha en partner som är hemma och sköter stor del av markservice och allt annat. Det kändes ändå bra att lite känslor fick komma ut, men det hjälper ju inte arbetet framåt direkt. Inte att sitta här och skriva en blogg heller, men nu så ska jag kämpa för att denna dags arbete ska leda till resultat.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar