Alltid är det något...

Jaha, alltid är det något man kan haka upp sig på. Här satt jag i godan ro och kände att jag nog skulle få en bra arbetsdag med mycket gjort. Jag har ju tom sovit riktigt bra i natt och dessutom var jag i morse modig nog att fråga en forskningsgrupp på avdelningen om de kan tänka sig att läsa mitt manus till nästa möte. Jag som tycker att det känns så läskigt att lämna ut det jag gjort.

Så kom min handledare vid lunch och sa att han hade pratat med den tänkbara kandidaten till att vara opponent på själva disputationen. Det blev jag verkligen glad över att höra, men så kom andra delen av meningen och det var att han ville ha det i augusti. AUGUSTI?!? Jag har ju tänkt hela tiden att jag kan överleva detta bara jag får vara klar i sommar. Jag som längtat så efter att få vara helt ledig utan att behöva ha något hängande över mig. Att få vara bara med Edvin och Robert. Jag blev så ledsen, och inte verkar det vara möjligt att påverka det heller, då måste vi fråga någon annan. Jag orkar bara inte vänta. Även om jag kan lämna in det i juni kommer jag aldrig att kunna känna mig ledig i sommar. Det är ju inte bara att gå dit i augusti, jag ska ju försvara eländet och ha koll på allt också. Det skulle vara så mycket skönare att få det gjort nu när jag ändå är inne i det. Blä vad det känns jobbigt.

Gick just och pratade med min handledare och vi skulle "sova på saken" och ses imorgon. Jag tror ju inte att det kommer att kännas annorlunda då, men jag kanske i alla fall inte är helt gråtfärdig. Och så har 3 timmar gått till bara detta och jag som hade så mycket jag ville göra idag. Alltid är det något som stör min arbetsro, fast det är ju inte så konstruktivt att tänka så. Nu får jag försöka vända det, jag ska ju fortfarande lämna det hela till forskningsgruppen och det är mycket kvar att göra.

På rätt köl igen

Nästan en vecka tog det att vända skutan rätt igen efter mötet där jag blev orolig för att mitt arbete inte dög. Efter att inte ha kunnat släppa det hela på många dagar, och efter lite peppning av en vän, tog jag tag i det och mejlade min bihandledare häromdagen. Jag tog upp att jag blev osäker på om han menat att mitt arbete hittills inte höll och/eller om han var orolig att jag inte skulle hinna bli klar. Han svarade ganska snabbt och skrev att han inte var orolig över det, han berättade att han hade en annan doktorand som skulle disputera i april som nog inte hunnit så långt som jag med kappan, så det var inte det han hade menat. Det han var bekymrad över var hur vi skulle få tag i en bra opponent med så kort framförhållning. Just detta med opponenten jan jag ju egentligen släppa eftersom det är huvudhandledarens ansvar att ordna med opponent, även om det är klart att det påverkar mig om han inte lyckas med att få tag i någon. Men oj vad skönt det kändes att det inte var själva manuset som var dåligt.

Nu har jag landat efter detta och det känns ok ändå eftersom jag under denna vecka har arbetat på med uppgifter som blev mig tilldelade på mötet i fredags och som har med ett annat projet att göra. Jag har också passat på att göra klart några undervisningssaker, så jag har inte bara slösat bort tiden md att inget göra. även om jag inte jobbat med kappan. Nu känns det bra att ta tag i den igen och nu är det dags att börja på en ny del av kappan. Det ska bli lite kul, tror jag.

Sågad?

I fredags fick jag 10 minuter handledning av min bihandledare. Först var jag så glad över att någon hade bemödat sig om att läsa mitt manus, men sedan förstod jag inte vad han menade med sina kommentarer och tyckte att han insinuerade att det inte var bra. Jag vet faktiskt inte om det var så att han t.o.m. sågade det jag gjort hittills. När jag försökte fråga vad han menade tyckte jag inte att han svarade, och när jag fösökte fråga om det höll till ett slutseminarium upplevde jag att han var lite luddig även om han sa att det höll. Det gjorde mig väldigt orolig och ledsen och jag insåg också hur ruskigt kritikkänslig jag är. Hur ska jag klara av att bli opponerad på när jag inte ens klarar lite kritik från min handledare!? Om det nu var lite kritik. Tänk om han menade att det inte höll att gå upp med! Det är jobbigt i sig att inte veta vad det var han menade. Maken påminde mig om att min bihandledare är inom en annan disciplin och att man skriver olika och påminde mig om den väldigt positiva feed-backen jag fick av min huvudhandledare förra veckan -på samma text.

Trots makens försök att få mig på fötter i helgen blev det ett riktigt djupdyk ner i de negativa tankarna och jag har inte lyckts ta mig upp förrän nu. Det var inte bra för jag hade behövt den här helgen att arbeta på. Nu är det inte lång tid kvar innan manuset inför slutseminariet ska lämnas in. Knappt tre veckor. Efter det vet jag i alla fall definitivt om det håller eller inte. Usch, vad jag är nervös inför det. Lite mer handledning skulle inte skada, i alla fall inte konstruktiv sådan. Mitt mantra nu är inte ge upp, kämpa vidare, inte ge upp, kämpa vidare.

Blandade känslor

Så sitter jag då här på jobbet en kväll igen. Alla kvällspass börjar flyta ihop och det verkar vara så för sonen också, han säger mamma oppa mest hela tiden.
Just idag har det känts ganska bra, en hyfast natt med kanske 4-5 timmars sömn i alla fall gör nog sitt till, men mest var det nog min handledares kommentar som droppade in i min mejlbox igår. Han hade nu läst mitt manus som jag skickade förra söndagen och skrev en extremt positiv kommentar. Nu tror jag ju inte att det är så himla bra, verkligen inte, men det måste ju i alla fall betyda att det inte är så dåligt att jag inte kan gå upp med det. Det var skönt, väldigt skönt.

Den positiva känslan jag hade med mig gjorde att jag traskade iväg till administratören för att undersöka möjliga datum för disputation. Jo, jag vet att jag inte ens har haft slutseminarium, men nu är vi så sent ute att båda måste planeras samtidigt. Jag vill gärna göra det den 17 juni, då kan jag lämna det för tryck i början av maj och det innebär att jag ialla fall har nästan två månader på mig att arbeta med det efter slutesminariet. Det kan funka. Men det datumet låg efter terminsens slut, vilket innebar att man inte fick disputera då. Attans! Och den 10 juni var upptaget redan, man får bara ha en disputation i taget på samma institution. Det är av tradition fredagar som är den dag man brukar disputera, då återstår den 3 juni, men då måste jag lämna in i mitten av april. Det är frågan om jag verkligen hinner. Denna information gjorde mig urstressad. Har nu tiggt min handledare om att sätta fart med letandet efter opponenter. Sedan fick jag höra att det kunde gå att söka dispens för tider utanför terminen, men då gäller särskilda skäl. Vi får nog göra ett försök med dispens i alla fall, men först måste vi ha en opponent.

Det är ju denna press med tydliga datum och dead-lines som jag har eftersökt, men nu när jag får dem blir jag verkligen stressad. Nu gäller det att lyckas omvandla den till en positiv stress. Hur man nu gör det?!

Ändå mindre sömn

Jag är väldigt trött på denna sömnfixering, i dubbel bemärkelse. I natt vaknade Edvin vid ett-tiden och var så arg, då hade jag ännu inte somnat. Han har haft några sådana perioder där han vaknat och varit rasande arg och inget har hjälpt tidigare, men det var ett par månader sedan. Han vill då inte ligga i sin säng och inte i vår, han vill ingenting och allt är fel. Tar man med täcket när man bär över honom ska han inte ha det och tar man inte med det blir han rasande för det. De där utbrotten kan vara någon timme, så också i natt.

När han väl hade somnat om i vår säng kunde varken jag eller maken sova, båda låg blixtstilla för att inte väcka den lille krabaten som ju behövde få ro. Efter någon timme vaknade Edvin igen och satte sig upp och bara skrek argt igen, nu tolkade jag det som att han ville vara i sin säng och bar in honom, men det var inte heller rätt. Ännu en timmas utbrott innan han somnade igen vid fyratiden. Jag somnade till slut en liten stund men sedan var kl 05.30 och Edvin vaknade glad och ville gå upp. Ibland förstår man sig inte på de små liven.

Och hur ska man kunna få något gjort en sådan här dag, nu är det snart hämtning på dagis och jag har inte fått något gjort alls. När jag är så här trött kan jag inte heller tänka klart och allt känns omöjligt och urjobbigt. JAg ska försöka fokusera på att jag ska få några mysiga timmar med Edvin, kanske ska vi göra något vi inte brukar, måla lite eller baka. Det får bli målet för idag, så får jag ta nya tag i morgon.

Att sova eller inte sova...

Nu är det hög tid att få fart igen. Tyvärr hamnade jag i den stora tröttheten igen, tre nätter med urdålig sömn rubbade visst mina cirklar totalt. Det är inte Edvins fel, han sover som en liten prins nu, sedan en vecka har han max vaknat en-två gånger per natt. Visserligen har han vaknat tidigare igen, vid 05.30, men om jag skulle ha sovit skulle jag ju ha fått sova en hel massa timmar i sträck. Men jag har inte kunnat somna, har hjärtklappning och känner mig allmänt uppstressad, och om jag somnar så vaknar jag snart igen och efter kl 4 har det inte gått att somna om. Jag är helt enkelt stressad.

Det är många saker jag är stressad över, självklart framförallt över hur manuset ska hinna bli klart och hur det ska bli någorlunda bra. Men även över att det ännu inte finns någon opponent till slutseminariet, som skulle behöva äga rum om en månad! Hur ska min handledare hinna få tag i någon som vill ställa upp? Frågan har varit ute hos åtta personer som alla tackat nej och är nu ute hos den nionde personen. Om det inte blir slutseminarium om ungefär en månad så hinner jag inte disputera före sommaren. Jag vill ju verkligen hinna före sommaren, jag skulle nästan kunna säga att om jag inte får göra det före sommaren orkar jag inte göra det alls.

Just nu har jag svårt att stå ut med det här livet, att försaka nästan allt annat än jobbet. I morse sa Edvin förvånat när jag kom in "pappa ämma, mamma oppa?" Pappa är hemma, mamma jobbar. Undrar om han tror att jag jobbar hela natten och är borta då med? Det gör jag ju i alla fall inte, tack och lov. Hur som helst känns det som att Edvin pratar mycket om mamma oppa nu. Det gör mig lite ledsen.

Men sedan är jag stressad över massa småsaker med, som att jag fortfarande inte har ringt elekrikern som vi betalat 4000kr för mycket till. Det börjar bli väldigt sent att ringa och förhandla om det nu. Jag borde också ringa min gudson som fyllde år i oktober! Hur usel gudförälder kan man bli? Och en massa andra borden blandat med roligheter som jag skulle vilja ha gjort. Den där fotosidan med familjefoton till dagis som Edvin skulle ha med sig till dagisstaren i maj, den vill jag ju göra. Men som min käre make säger är det väldigt onödigt och ligga och tänka på sådant på natten, men hjärnan går på högvarv och är svår att stoppa. Förutom när det är avhandlingsrelaterat förstås då är det alltför ofta stopp i tankeverksamheten. Suck!

Den stora frågan för dagen är sova en stund nu och åka till jobbet efter lunch och jobba hela kvällen, eller ta sig i väg till jobbet nu så att jag åtminstone hinner träffa Edvin en stund innan läggning. Det senare innebär risk att jag inte kommer att få något gjort alls på jobbet eftersom jag är så trött så att det susar i öronen och jag känner mig svimfärdig. Men å andra sidan det är inte säkert att jag somnar nu bara för att jag lägger mig och verkligen inte säkert att jag jobbar bättre i kväll, särskit inte om jag nite somnar nu. Svårt beslut!

Återhämtningspaus

En del av kappan inskickad till handledare, visserligen bara en del och en del som bara är ett utkast, inte ens färdig, men ändock är det en inlämnad del. Jag kan inte bestämma mig för hur jag ska betrakta det, är det bara ett halvhjärtat dåligt försök till manus, som inte ens är en tredjedel av kappan, har massor av luckor och brister, är dåligt genomtänkt och egentligen inte ens borde ha skickats i väg? Eller har jag faktiskt gjort en insats som jag borde kunna känna mig nöjd med. Det är ändå ca en tredjedel av kappan inskickad i manusform och bara tvåtredjedelar kvar, som dessutom är påbörjade. Med detta synsätt har jag kanske t.o.m. uppnått någonslags milstolpe?

Här kommer jag att tänka på metaforen om glaset som är fyllt till hälften och hur vi betraktar det, är det halvtomt eller halvfullt? Min käre make tycker att jag ofta drar åt hållet att tolka saker negativt, i det här fallet som att glaset vore halvtomt. Det kan nog ligga något i det. Egentligen spelar det ju ingen roll just nu för det är mycket jobb kvar. Väldigt mycket! Efter att jag skickade i väg utkastet i söndagskväll har jag inte kommit vidare, det har varit lite stilltje. Kanske en återhämtningspaus är ett bra ord för att beskriva det. Det har i alla fall känts som ett litet andrum. Igår åkte jag hem till sonen och maken och vi hade en mysig middag. Maken var glad för han hade fått hem sin nyinköpta dator. Sonen varr glad för han fick äta "saussa" (sås) med sked och fick som han ville "manny" (=mer) hela tiden. Resten av kvällen hade jag och Edvin en kram- och gosstund i soffan, självklart tillsammans med alla bilarna, -en riktigt mysig kväll.

Idag var det dags för dagis igen efter långt uppehåll. Sonen ville gärna gå dit, men blev lite ängslig när vi kom in och sa med skälvande röst "mamma bäja ila" (mamma bära Edvin). Det är inte lätt att komma tillbaka efter ett långt uppehåll, men det gick bra att vinka hej då, och jag tror att han kommer att ha en bra dag.

Själv får jag jobba hela kvällen och nu efter att min handledare har stuckit in sitt huvud i mitt rum, sagt att han fått min text, att det såg bra ut och då han dessutom såg väldigt glad ut, så ser jag faktiskt fram emot att börja jobba på metoddelen. Det är inte alltid min handledare ser så glad ut. Just nu väljer jag att tolka det som ett positivt tecken på att jag är på rätt väg.

Ingen tid till spillo

I går lyckades jag avsluta en av delarna till kappan, det finns lite luckor i den, visst, men det räcker till ett utkast. Skönt! Jag avslutade den vid 17-tiden vilket gjorde att jag kunde cykla hem och hann träffa E innan läggdags. Det blev en lite sen familjemiddag, för maken och jag lagade för ovanlighets skull till en köttbit och drack vin till. Undrar om det var i somras det hände senast?

Det var hur som helst en väldigt mysig middag och E smakade mer än gärna på köttet och åt med glupande aptit. Han ville smaka vin också, men då berättade vi att mamma och pappa får dricka sådant, men inte E. Han frågade igen, men då förklarade vi att han får ju inte heller äta ägg, men det får mamma och pappa och han får inte äta ost, men det får mamma och pappa och det tycker ju mamma är gott (E är allergisk mot ägg och mjölk). Han tänkte sedan länge och pekade på våra glas och sa "Ila mmm näe, ila mmm mai" [= E smaka nej, E smaka havremjölk] och så tog han nöjt en klunk havremjölk ur sin mugg. Det är så roligt när han förstår vad vi menar och då också kan acceptera det vi sagt. Det är ju visserligen inte helt samma sak att vara allergisk ot något och att inte få smaka vin som inte är för barn, men här tänker jag att det är ett sätt att göra det mer begripligt för en 2-åring.

Dessutom slog E till med att sova hela natten :-) Trist nog kunde varken maken eller jag sova något vidare, det är nog småbarnsföräldrars lott att inte få sova. Det gör att jag är lite seg och mosig idag, och synd nog är det snöyra ute så jag fick lov att ta bilen i stället för att cykla till jobbet. Den där halvtimmas cykelturen hade nog annars gjort susen för att bli lite piggare.

Nu är det i alla fall dags att ta nya tag med de delar som inte är klara, jag har en plan för vad jag ska göra härnäst och har laddat upp med matlådor, kex och lite nötter att ta till om det blir en lång kväll.

Rävsaxar och berg- och dalbana

Lilla skruttungen därhemma har fortfarande feber, men vi fick sova lite mer i natt vilket genast leder till lite bättre humör. Tänk vad sömnen påverkar en. När jag blir så där trött och jag inte orkar vara produktiv på jobbet så leder det ofta till väldigt negativa tankar, som jag skrev om igår.

Tankarna handlar inte bara om att inte klara av att göra klart avhandlingen eller klara jobbet utan även om ifall det är värt all uppoffring. Den senaste tiden har jag inte haft tid eller ork att göra nästan något roligt och inte att vara social. För mig brukar det sociala vara väldigt viktigt, men nu stryker det på foten hela tiden. Allt skjuts på framtiden och i mina mest negativa tankar kommer detta att leda till att jag inte blir klar med avhandlingen och har försakat allt detta förgäves. I allra värsta scenariot är jag dessutom utmattad i flera år och har missat en stor del av Es uppväxt och har inga vänner kvar. I dessa jobbigaste stunder känns det som att jag sitter fast i en rävsax och inget kan göra. Jag vill inte skjuta upp arbetet med avhandlingen, även om jag har doktorandtid kvar. Det kommer inte att göra någonting bättre, bara skjuta allt detta jobbiga framåt, och att sitta en hel sommar har jag verkligen inte lust med. En annan tanke är förstås att ge upp alltihopa och säga upp mig och skaffa ett annat jobb, men skulle jag göra det skulle jag nog bli bitter och känna mig misslyckad resten av livet, nej det är heller inget alternativ. Det är som en rävsax med andra ord.

Då återstår ju bara ett alternativ och tankarna har gått sin rundgång igen. Det känns inte så konstruktivt med denna ständiga berg- och dalbana. Därför gör jag nu ett försök att bestämma mig för att inte grotta ner mig i de negativa tankarna något mer, i alla fall inte den närmsta tiden. De leder ingenstans.

Jag har ju konstaterat det förr, jag kan tänka mig att försaka en del om det bara är under en kort period! Då kan det t.o.m. vara värt det. Varför då slösa massor av tid och energi på alternativ som inte ens är alternativ. Nej, från och med nu ska jag försöka skärpa till mig och ha inställningen att klara det. Bort med alla negativa tankar.

Nedslagen -sömnbristen slår till igen.

Sömnen i vår familj är ett kapitel för sig. Det vet alla de som känner oss och vår historia. För att göra en lång historia kort så har båda våra barn sovit väldigt korta stunderi taget, en sisådär 45 minuter till max 1.5 timmar i sträck ungefär hela det första året av deras liv. Därefter har det fortsatt vara täta uppvak även om det ibland kan vara lite sammanhängande pass här och där. Av olika skäl är det också så att det är den ömma modern i familjen, d.v.s. jag, som fått ta uppvaken, i början eftersom det var amning som gällde och sedan av andra skäl. Detta har tärt på koncentrationen och orken. Stundvis har sömn varit det enda jag kunnat tänka på. Den senaste tiden har det varit bättre, men efter så lång tid med knackig sömn behövs det inte så mycket för att sömnbristtöcknet ska infinna sig.

Tyvärr är så fallet nu igen, natten till nyårsafton vaknade sonen och ropade mamma 10-15 gånger och det var en massa spring fram och tillbaka och jag lyckades inte somna om mellan ropen. Själva nyårsaftonen gick ändå bra, men när E sedan blev sjuk med hög feber och det nu har vait två nätter till med många långa vakentimmar är jag så trött att jag mår illa och allt snurrar. Inte de bästa förutsättningarna för att skriva på kappan med andra ord. Dessutom kommer de negativa tankarna som ett brev på posten "det kommer aldrig att gå", "hur kunde jag tro att jag skulle kunna få ihop hela kappan på så kort tid?", "det jag gjort hittills är helt värdelöst"o.s.v. Det är svårt att värja sig mot sådana tankar när man är så fasligt trött.

Nu har jag lämnat den feberheta sonen liggandes i knäet på sin pappa framför TVn, och sitter i alla fall till slut här på stolen i mitt arbetsrum igen. Jag har laddat med ostmacka, några chokladbitar och en kopp kaffe. I väskan ligger en fryst microrätt och väntar på att det ska bli middagsstid och jag ska försöka orka några timmar före och efter det. Håll tummarna att orken räcker till att vara lite produktiv i kväll!