Nattjobb

Trots att jag faktiskt har jobbat riktigt hårt den senaste tiden och arbetat både på helgerna och många sena kvällar räckte tiden inte alls till nu inför inlämning av manuset till slutseminariet. Förra veckan hade jag bestämt att lägga tid på manus fyra fram till torsdag och sedan gå över till att lägga tid på diskussionen i kappan fram till söndag kväll. Men den planeringen höll inte alls, det tog mycket längre tid med manus fyra och jag har ändå inte ns hunnit göra alla beräkningar och tabeller som jag hade önskat. Så nu blev det så att jag satt ända till söndag kväll med manus fyra och började med diskussionen först kl 19. När kl var 3 i natt fick jag ge upp och skicka in det som det var. Det känns inte så vidare bra, jag önskar verkligen att jag hade hunnit jobba ordentligt med diskussionen och inte bara några timmar, men det är inte så mycket att göra något åt.

Dessutom var jag väldigt trött från början, många nätter med väldigt dålig sömn och många uppvak toppades med att i lördags, när jag kom hem vid kl 23, hade Edvin 40.6 grader i feber. Han var då inne på tredje dygnet med hög feber. Den verkade inte släppa med alvedon så jag vågade knappt inte sova och hade Edvin bredvid mig under natten. Nu har jag i alla fall bestämt mig för att vila imorgon med innan det är dags att försöka göra de beräkningar till manus fyra som jag inte hann med. Men denna vecka ska jag hämta Edvin tidgt från dagis och försöka få lite vanlig vardag.

Varma stunder

Just nu är det mycket betoning på den första delen av rubriken i min blogg, "att skriva avhandling" men inte i närheten lika mycket av "och samtidigt leva ett liv". Det är mycket arbete och väldigt lite liv därutanför. Inte så roligt! I morse skar det verkligen i hjärtat när jag åkte i väg till jobbet, jag hade så gärna velat vara hemma med de andra istället. Edvin och pappa satt och sjöng i en sångbok och hade så mysigt. Edvin kan så många ord i texterna och var så glad. Han ropade glatt "hejaj mamma" (hejdå mamma) när jag skulle gå. Att han är så van vid att jag jobbar hela tiden och bara glatt accepterar det är ju egentligen ganska bra, men det känns tufft för mammahjärtat.

Det som är bra är att jag i alla fall verkligen är bra på att göra nerdykningar i verkligheten och på att ta tillvara de små gyllene vardagstillfällena just nu. Som häromdagen när Edvin låg brännhet med hög feber i min famn och jag passade på att bara njuta av hans närhet. Eller att hoppa ner en stund i badkaret med Edvin när han så gärna ville att jag skulle sitta bredvid honom, pekade ner i vattnet och sa "itta häja mamma". Att då komma några minuter senare till jobbet spelar väl ingen roll när han blev så glad att mamma ville bada med honom.

Synpunkter

Synpunkter är bra att få, mycket bra! Men att det ska vara så jobbigt känslomässigt är väl verkligen onödigt?! Efter att ha haft möte i dag i en forskargrupp jag är med i, där jag fick synpunkter av flera som läst mitt utkast till manus vill jag bara stänga in mig och gömma mig. De såg ju förstås alla fel och brister jag själv ser OCH massa andra fel och brister dessutom. Det var verkligen nyttigt att få dessa synpunkter och det kommer att göra texten mycket bättre om jag följer de råd och tips jag fick. Men jag tycker att det är så jobbigt att känna att jag inte har gjort ett tillräckligt bra jobb. Om jag ändå inte behövde ta åt mig så av all kritik eller åtminstone inte behövde känna mig så dålig av den. tänk om man bara kunde tänka att ja, ja, jag får fixa till det jag tycker är nödvändigt, det andra duger, eller liknande. Istället sitter jag och ältar hur jobbigt det är att jag är så dålig som inte kan bättre och funderar på hur dålig de andra måste tycka att jag är. För att inte tala om orn för att kunna försvara min text vid slutseminarium och disputation.

Hur som helst kommer det att ta mig lång tid att bara åtgärda alla dessa synpunkter. Eftersom jag de kommande dagarna dessutom kommer att behöva jobba med ett manus till min fjärde artikel kommer jag inte att hinna rädda upp särskilt mycket av bristerna innan inlämningen till slutseminariet heller, så jag kommer att få stå där och skämmas för samma saker som kom upp idag. Trist! Jobba dygnet runt de närmsta 6 dagarna är ju inget alternativ det heller...

Flit och flyt

Jag har visst försummat min kära blogg litegrann. Först berodde det faktiskt på flit, jag skrev och skrev på mitt manus och ville inte avbryta den flit och det flyt jag hade. Det gäller att ta vara på de korta perioderna. Men efter ett antal väldigt långa dagar tog det stopp, så nu har jag fyllt på med lite ledigt med bla lite shopping, träff med mammorna i föräldragruppen ute på restaurang och en hemmadag i går med familjen. Skönt och välbehövligt!

Nu sitter jag här på jobbet igen och det är en hel del att göra innan fredag nästa vecka, verkligen en hel del. Då ska nämligen mitt manus lämnas inför slutseminariet. Det jag behöver göra är att skriva resultaten och diskussion till kappan, och dessutom behöver jag göra nya analyser och räkna på manus IV och det kommer nog att ta ett bra tag bara det. Jag vet redan nu att jag inte kommer att hinna det jag har föresatt mig, men jag ska göra mitt bästa för att hinna så mycket som möjligt. Det får duga. Just nu känner jag mig inte stressad utan ganska nöjd över att jag fått till rätt bra balans de senaste dagarna. Jag hoppas att jag kan behålla den känslan även när tiden kommer att glida ifrån mig inför inlämningen.

iiiiiiiiiiiiiiiiii

som Edvin skulle ha sagt. Det betyder att något är läskigt eller att han är rädd och det var precis den känslan jag nu fick när datum för disputationen är satt. Det blir den 7 juni! Fast det känns faktiskt spännande och lite roligt samtidigt. Men mest av allt känns det stressigt!

Attans vad jag måste ha disciplin nu för att fixa det. Det är 72 dagar kvar tills jag måste lämna in hela alltet -72 dagar! Och det är massor kvar att skriva, dessutom ska jag "bara" ha ett slutseminarium först också ;-)