Synpunkter är bra att få, mycket bra! Men att det ska vara så jobbigt känslomässigt är väl verkligen onödigt?! Efter att ha haft möte i dag i en forskargrupp jag är med i, där jag fick synpunkter av flera som läst mitt utkast till manus vill jag bara stänga in mig och gömma mig. De såg ju förstås alla fel och brister jag själv ser OCH massa andra fel och brister dessutom. Det var verkligen nyttigt att få dessa synpunkter och det kommer att göra texten mycket bättre om jag följer de råd och tips jag fick. Men jag tycker att det är så jobbigt att känna att jag inte har gjort ett tillräckligt bra jobb. Om jag ändå inte behövde ta åt mig så av all kritik eller åtminstone inte behövde känna mig så dålig av den. tänk om man bara kunde tänka att ja, ja, jag får fixa till det jag tycker är nödvändigt, det andra duger, eller liknande. Istället sitter jag och ältar hur jobbigt det är att jag är så dålig som inte kan bättre och funderar på hur dålig de andra måste tycka att jag är. För att inte tala om orn för att kunna försvara min text vid slutseminarium och disputation.
Hur som helst kommer det att ta mig lång tid att bara åtgärda alla dessa synpunkter. Eftersom jag de kommande dagarna dessutom kommer att behöva jobba med ett manus till min fjärde artikel kommer jag inte att hinna rädda upp särskilt mycket av bristerna innan inlämningen till slutseminariet heller, så jag kommer att få stå där och skämmas för samma saker som kom upp idag. Trist! Jobba dygnet runt de närmsta 6 dagarna är ju inget alternativ det heller...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar