Sömnen i vår familj är ett kapitel för sig. Det vet alla de som känner oss och vår historia. För att göra en lång historia kort så har båda våra barn sovit väldigt korta stunderi taget, en sisådär 45 minuter till max 1.5 timmar i sträck ungefär hela det första året av deras liv. Därefter har det fortsatt vara täta uppvak även om det ibland kan vara lite sammanhängande pass här och där. Av olika skäl är det också så att det är den ömma modern i familjen, d.v.s. jag, som fått ta uppvaken, i början eftersom det var amning som gällde och sedan av andra skäl. Detta har tärt på koncentrationen och orken. Stundvis har sömn varit det enda jag kunnat tänka på. Den senaste tiden har det varit bättre, men efter så lång tid med knackig sömn behövs det inte så mycket för att sömnbristtöcknet ska infinna sig.
Tyvärr är så fallet nu igen, natten till nyårsafton vaknade sonen och ropade mamma 10-15 gånger och det var en massa spring fram och tillbaka och jag lyckades inte somna om mellan ropen. Själva nyårsaftonen gick ändå bra, men när E sedan blev sjuk med hög feber och det nu har vait två nätter till med många långa vakentimmar är jag så trött att jag mår illa och allt snurrar. Inte de bästa förutsättningarna för att skriva på kappan med andra ord. Dessutom kommer de negativa tankarna som ett brev på posten "det kommer aldrig att gå", "hur kunde jag tro att jag skulle kunna få ihop hela kappan på så kort tid?", "det jag gjort hittills är helt värdelöst"o.s.v. Det är svårt att värja sig mot sådana tankar när man är så fasligt trött.
Nu har jag lämnat den feberheta sonen liggandes i knäet på sin pappa framför TVn, och sitter i alla fall till slut här på stolen i mitt arbetsrum igen. Jag har laddat med ostmacka, några chokladbitar och en kopp kaffe. I väskan ligger en fryst microrätt och väntar på att det ska bli middagsstid och jag ska försöka orka några timmar före och efter det. Håll tummarna att orken räcker till att vara lite produktiv i kväll!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar